Ersättning till anställd uppfinnare – Patent- och marknadsöverdomstolen prövar fråga som sällan dyker upp

Det finns inte många domar som rör frågan om tillämpningen av 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar (”LAU”). Efter att en tvist prövats i två instanser kan Högsta domstolen nu komma att pröva frågor om ersättning till en anställd uppfinnare (frågan om prövningstillstånd har ännu inte avgjorts).

Patent- och marknadsdomstolen meddelade i juli 2021 en dom som innebar att en talan om ersättning för övertagande av rätten till en uppfinning med stöd av lagen ogillades. Arbetsgivaren/Företaget – C-Rad AB (Bolaget) – bedriver forskning, utveckling, tillverkning och försäljning av utrustningar och lösningar inom diagnostik och strålterapi (medicinteknik). Den som begärde ersättning – KM – var anställd som mjukvaruutvecklare, produktchef och marknadschef i Bolaget (och i dotterbolag) under ett antal år – han var marknadschef vid tidpunkten för uppfinningens tillkomst. Uppfinningen avser ett patientpositioneringssystem försett med en ljusprojektor som på visst sätt projicerar information om avvikelser när det gäller patientens position eller ställning och utgör en del i en kommersiell produkt – Catalyst. Uppfinningen har patentsökts och resulterat i ett flertal patent (Bolagets dotterbolag är innehavare av patenten). Tvisten mellan Bolaget och KM gäller om KM ensam har utfört det arbete som resulterat i uppfinningen, om arbetet kan anses ha ingått i KM:s arbetsuppgifter, om KM, genom sin lön och andra förmåner, kan anses ha fått skälig ersättning för sitt arbete med uppfinningen eller – om så inte anses vara fallet – vilket ersättningsbelopp Bolaget skall betala till KM.

6 §, första stycket, LAU stadgar: ”Inträder arbetsgivare, enligt denna lag eller eljest, helt eller delvis såsom arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å en av denne gjord uppfinning, skall arbetstagaren vara berättigad till skälig ersättning och skall vad nu sagts gälla ändå att annat må hava avtalats före uppfinningens tillkomst”. I bestämmelsens andra stycke anges de faktorer som skall beaktas vid bestämmande av ersättningens storlek: (i) uppfinningens värde, (ii) omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren har övertagit, samt (iii) den betydelse som anställningen har haft för tillkomsten av uppfinningen.

Enligt LAU görs åtskillnad mellan olika kategorier av uppfinningar: forskningsuppfinningar, andra tjänsteuppfinningar och övriga uppfinningar. När forsknings- och uppfinnarverksamhet utgör arbetstagares huvudsakliga arbetsuppgift och uppfinningen har tillkommit väsentligen såsom ett resultat av denna verksamhet eller uppfinningen annars är lösningen på en i tjänsten närmare förelagd uppgift utgör en uppfinning en forskningsuppfinning. I fråga om forskningsuppfinningar gäller att arbetstagaren endast skall få ytterligare ersättning om värdet av rätten till uppfinningen överstiger vad som med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten rimligen kunde förutsättas (detta följer av andra stycket 6 § LAU; arbetstagaren får även i dessa fall skälig gottgörelse för utlägg).

Patent- och marknadsdomstolen konstaterade att det var ostridigt i målet att uppfinningen inte var ett klassificera som en forskningsuppfinning. Enligt domstolen är det emellertid möjligt att tillämpa den regel i 6 §, andra stycket, LAU, om begränsning i ersättningen som enligt sin ordalydelse hänför sig till forskningsuppfinningar även på uppfinningar som kategorisera ”andra tjänsteuppfinningar”. C-Rad hade övertagit hela rätten till uppfinningen. I fråga om uppfinningens värde gjorde domstolen bedömningen att detta var begränsat – det hade inte i målet visats vilken betydelse uppfinningen hade för produkten Catalyst som helhet. Vid en sammanvägning av omständigheterna kring uppfinningens tillkomst kom domstolen till slutsatsen att KM:s anställning haft en avgörande betydelse. Domstolen ansåg sig inte kunna utesluta att någon annan bidragit till uppfinningen på ett sådant sätt att han/hon skall anses vara meduppfinnare – något som påverkar storleken av en eventuell ersättning. Med beaktande av dessa slutsatser och den lön och övriga förmåner som KM erhållit ansåg Patent- och marknadsdomstolen att KM erhållit skälig ersättning för uppfinningen. Käromålet ogillades.

Patent- och marknadsdomstolens dom överklagades och i juni i år (2023) meddelade Patent- och marknadsöverdomstolen sin dom – en dom av innebörd att uppfinnaren tillerkänns en ersättning om dryga 4 miljoner kronor samt att rätten till skälig ersättning fastställs, en ersättning motsvarande 1 procent av den nettoomsättning den fd arbetsgivaren har haft hänförligt till försäljning/licensiering av produkter som utnyttjar den omtvistade uppfinningen sådan denna definieras i patent som meddelats baserat på vissa patentansökningar. Fastställelsen avser ersättning under en period om närmare tio år, innefattande förfluten tid.

Till skillnad från Patent- och marknadsdomstolen konstaterade Patent- och marknadsöverdomstolen att bestämmelsen om begränsad ersättning för forskningsuppfinningar i 6 §, andra stycket, LAU, är en specialregel vars tillämplighet inte kan utsträckas till att omfatta andra uppfinningskategorier. I målet är ostridigt att C-Rad övertagit hela KM:s rätt till uppfinningen (även om tvist råder om exakt vad som skyddas av det patent domstolen utgår ifrån i sin identifikation av uppfinningen). Domstolen kommer till slutsatsen att uppfinningens värde från teknisk synvinkel är ganska litet, men att dess kommersiella värde är betydande – det finns stöd för ett samband mellan uppfinningens kommersiella värde och omsättningen av den produkt i vilken den används. I likhet med underinstansen anser Patent- och marknadsöverdomstolen att KM:s anställning har haft stor betydelse för uppfinningens tillkomst: KM är tekniskt kunnig, han var genom sitt arbete väl insatt i de problem C-Rads produkt hade och han befann sig i en miljö där han fick impulser att förbättra en existerande produkt.  Till skillnad från Patent- och marknadsdomstolen ansåg inte Patent- och marknadsöverdomstolen att det fanns något stöd i bevisningen för att någon annan skulle ha varit meduppfinnare – domstolen utgår därför från att KM var ensam uppfinnare till den omtvistade uppfinningen. Till skillnad från underinstansen slår Patent- och marknadsöverdomstolen fast att det inte är visat i målet att det funnits något som helst samband mellan KM:s uppfinnarinsats och hans lön och andra förmåner – han är därför berättigad till skälig ersättning. Såvitt avser nivån på ersättningen konstaterar domstolen att KM har bevisbördan för de omständigheter som kan läggas till grund för bedömningen av ersättningens storlek. Tre faktorer skall beaktas: (i) uppfinningens värde, (ii) omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren har övertagit, samt (iii) den betydelse som anställningen har haft för tillkomsten av uppfinningen. KM har baserat sitt yrkande på engångsersättning och på royalty på en värdering gjord av ett värderingsföretag – värderingen avser den kostnad – i form av licensavgifter – som man skulle ha behövt betala för att utnyttja uppfinningen enligt patentet som icke-patenthavare. Enligt KM är 5 % av omsättningen för den produkt där uppfinningen ingår en skälig royaltynivå. Domstolen anser att det faktum att anställningen har haft stor betydelse för uppfinningens tillkomst innebär att ett förhållandevis stort avdrag måste göras med anledning av detta. En samlad bedömning ger, enligt domstolen, vid handen att 1 % av produkten Catalysts omsättning kan anses skälig (såväl i fråga om engångsbelopp för förfluten tid och royalty för en senare period och under patentets livslängd).

Man kan konstatera att de två domstolsinstanserna är oense om huruvida den del av bestämmelsen i 6 §, andra stycket, LAU, som uttryckligen hänvisar till forskningsuppfinningar, kan tillämpas analogt även på andra tjänsteuppfinningar samt i övrigt tycks värdera bevisning och bedöma i princip varje fråga – utom den att KM:s anställning har haft stor betydelse för uppfinningens tillkomst – som är relevant i tvisten på olika vis.

Såväl bolaget (arbetsgivarparten) som arbetstagarparten har överklagat Patent- och marknadsöverdomstolens dom till Högsta domstolen. Ännu (den 4 oktober 2023) har inte frågan om prövningstillstånd avgjorts.

Patent- och marknadsdomstolens dom av den 1 juli 2021 i mål nr PMT 5180-20.

Patent- och marknadsöverdomstolens dom av den 30 juni 2023 i mål nr PMT 9596-21.

Högsta domstolens mål nr T 5575-23 (frågan om prövningstillstånd mm ännu inte avgjord).