Äganderätt till ljudinspelning ger inte skivbolag rätt att tillgängliggöra inspelningen för on-demand-nyttjande på Spotify

Tvisten gäller huruvida musikern och upphovsmannen Johan Johansson, som bland annat var med i musikgruppen Kurt Sune Med Berit (KSMB) i slutet av 1970-talet, genom överlåtelse av ljudinspelning till skivbolaget MNW Music AB (MNW) även har överlåtit rätten att ge ut ljudinspelningar för on-demand-nyttjanden.

Mellan KSMB och MNW träffades år 1981 ett avtal om produktion och försäljning av en ljudinspelning med namnet ”Rika barn leka bäst”. I avtalet angavs att KSMB ”överlåter äganderätten till produktionen till MNW. Dock får MNW i sin tur ej överlåta äganderätten till tredje person utan artistens medgivande.” Ersättningen enligt avtalet skulle utgå som en royalty baserad på antal försålda fonogram (d.v.s. fysiska exemplar av ljudinspelningen). När Johan Johansson startade andra musikgrupper tillämpades avtalets villkor även i fråga om inspelningar med de nya grupperna. Under åren 2006-2011 tillgängliggjorde MNW inspelningarna för digital försäljning och on-demand-nyttjanden via musiktjänster som Spotify och iTunes. Johan Johansson stämde MNW för upphovsrättsintrång och gjorde gällande att avtalet mellan parterna endast innebar en överlåtelse av rätten att förfoga över inspelningar i form av fysiska exemplar. MNW anser att bolaget genom avtalet getts en obegränsad rätt att förfoga över ljudinspelningarna, bland annat innefattande en rätt att tillgängliggöra inspelningarna digitalt via musiktjänster on-demand.

Vid tolkningen av avtalet tar domstolen sin utgångspunkt i de inom upphovsrätten gällande principerna – specialitetsgrundsatsen och specifikationsprincipen. Specialitetsgrundsatsen innebär att ingenting annat av upphovsmannens förfoganderätt ska anses ha övergått till förvärvaren än det som uttryckligen anges i avtalet. Enligt specifikationsprincipen ska otydliga, omfattande eller tysta avtal på motsvarande vis tolkas restriktivt till upphovsmannens fördel. En särskild reglering avseende ensamrätten till on-demand-nyttjanden infördes i upphovsrättslagen år 2005 (2 §, 3 st., p 1). Tingsrätten konstaterade att on-demand-nyttjanden skiljer sig väsentligt från tidigare former av upphovsrättsliga förfoganden och att det inte varit möjligt för parterna att förutse denna nyttjandeform vid avtalets ingående. Någon rätt för MNW att utnyttja inspelningarna digitalt anses därför inte ha varit parternas avsikt och, med beaktande av specialitetsgrundsatsen och specifikationsprincipen, ansåg tingsrätten därför att MNW:s omtvistade förfogande inte kan anses ha skett med stöd av det skriftliga avtalet. Tingsrätten hade därefter att ta ställning till om Johan Johansson genom passivitet och konkludent handlande (mottagande av utbetalningar) kunde anses ha bidragit till att avtalet ändrats på så sätt att on-demand-förfoganden kommit att omfattas av MNW:s förfoganderätt. 2004 kontaktade Johan Johansson MNW och påtalade att MNW hade börjat sälja inspelningarna digitalt via olika musiktjänster utan stöd i avtal. Han har även framfört invändningar mot ersättningsnivåerna. Johan Johansson har mottagit utbetalningar av ersättning för on-demand-förfoganden, dock endast ett fåtal samt till förhållandevis låga belopp. Enligt tingsrätten kan det inte ha ålegat Johan Johansson att upprepade gånger påtala det olovliga nyttjandet. Att Johan Johansson mottagit utbetalningar kan inte, enligt tingsrätten, anses tillräckligt som bekräftelse av att MNW förvärvat on-demand-rätten. Tingsrätten biföll därför Johan Johanssons talan om upphovsrättsintrång. Domen är överklagad.